de letar efter rispor i ytan

jagge berättade att han slog in sin mattebok i sånt plastgrejs och att de överblivna bitarna fastnade överallt. jag hade, just i detta ögonblick, krisat direkt, först skrikit sen börjat gråta.
mycket för att jag är så jävla irriterad, mycket för jag saknar, men mest för jag inte fattar hur jag länge jag ska orka stå breve och låtsas.

ignorera detta

(och amanda, angående det förra inlägget, så ska du VERKLIGEN inte byta, skärpning! <3)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0