ett litet steg för människan, ett stort steg för betongen
vi vann matchen till slut, 2-1, inget skönspel precis, och myyycket tur från vår sida, men vi vann iallafall, vilket känns skönt och ändå som en relativt bra start på juniorserien. fick dock en smäll på muskelfästet i låret i mitten av första halvlek, så det blev väl lite halvdant spel, och blir bara stelare och stelare, bävar för hur det kommer vara att resa sig upp imorgonbitti, haha. jag tror jag ska ligga kvar, och tänka på johan som sitter i skolan och är trött efter en tidig morgon. fast jag har lovat mamma att städa på mitt rum, så det får jag väl göra någon gång under dagen iallafall.
när jag kom hem från matchen tittade jag på mobilen och såg ett sms från amanda, hon undrade om jag ville in och se veronika maggio med henne, var inte jätteladdad egentligen, men tänkte, vadfasen, once in a lifetime och vad kan gå fel med amanda! haha men ack så fel jag fick, jag kom jättesent till henne så trots att hennes pappa skjutsade in oss till malmö (tack för det!) så hann vi bara höra två låtar innan hon var färdig för kvällen. vi gick vidare och hamnade vid linnéplatsen, där vi inte fick komma in, utan satt utanför och tittade på ankdammen och lyssnade på dansband, haha. efter en stund tröttnade vi och gick alldeles vilse på väg till stora scenen. när vi kom dit träffade (såg) vi amandas 93a från i fredags, som vrålstirrade på henne jättelänge (ja, jag har bara snygga kompisar!) innan vi gick in i publiken istället, för att lyssna på malmö symfoniorkester som spelade med världens sliskigaste sångare. suck, så efter ett tag gick vi ett varv inne på det lilla tivolit för att sen åka hem. men problemen var inte slut där! vi tänkte ta ett tåg så vi kanske skulle hinna med bussen från lund 23:10, precis när vi tryckt biljetter och är påväg ut på perrongen ser vi tåget köra iväg. toppen! sen tänkte vi ta nästa tåg som gick 23:16 istället, men det missade vi, men där vände vår tur och det kom ett annat tåg bara någon minut efter. sen fick vi vänta jättelänge på sandbybussen, men då tog vi 200 fula bilder och lyssnade på musik, så det gick bra. på bussen träffade vi på amandas kompisar klara och ullen, härliga tjejer det där.
nu låter det som att jag haft världens sämsta kväll, men trots alla misstag och förseningar och allt så var det himla mysigt, och som sagt, det blir aldrig fel med amanda, även fast det blir fel, eller vad man ska säga. haha, fast hon är lite besviken på mig att jag kom så sent så vi missade massa veronika. jaja. vi såg iallafall kul ut där vi sprang runt och var invalida, amanda hade ont i knäet och jag i låret. och dansband är ju inte helt fel heller..
när jag kom hem från matchen tittade jag på mobilen och såg ett sms från amanda, hon undrade om jag ville in och se veronika maggio med henne, var inte jätteladdad egentligen, men tänkte, vadfasen, once in a lifetime och vad kan gå fel med amanda! haha men ack så fel jag fick, jag kom jättesent till henne så trots att hennes pappa skjutsade in oss till malmö (tack för det!) så hann vi bara höra två låtar innan hon var färdig för kvällen. vi gick vidare och hamnade vid linnéplatsen, där vi inte fick komma in, utan satt utanför och tittade på ankdammen och lyssnade på dansband, haha. efter en stund tröttnade vi och gick alldeles vilse på väg till stora scenen. när vi kom dit träffade (såg) vi amandas 93a från i fredags, som vrålstirrade på henne jättelänge (ja, jag har bara snygga kompisar!) innan vi gick in i publiken istället, för att lyssna på malmö symfoniorkester som spelade med världens sliskigaste sångare. suck, så efter ett tag gick vi ett varv inne på det lilla tivolit för att sen åka hem. men problemen var inte slut där! vi tänkte ta ett tåg så vi kanske skulle hinna med bussen från lund 23:10, precis när vi tryckt biljetter och är påväg ut på perrongen ser vi tåget köra iväg. toppen! sen tänkte vi ta nästa tåg som gick 23:16 istället, men det missade vi, men där vände vår tur och det kom ett annat tåg bara någon minut efter. sen fick vi vänta jättelänge på sandbybussen, men då tog vi 200 fula bilder och lyssnade på musik, så det gick bra. på bussen träffade vi på amandas kompisar klara och ullen, härliga tjejer det där.
nu låter det som att jag haft världens sämsta kväll, men trots alla misstag och förseningar och allt så var det himla mysigt, och som sagt, det blir aldrig fel med amanda, även fast det blir fel, eller vad man ska säga. haha, fast hon är lite besviken på mig att jag kom så sent så vi missade massa veronika. jaja. vi såg iallafall kul ut där vi sprang runt och var invalida, amanda hade ont i knäet och jag i låret. och dansband är ju inte helt fel heller..
Kommentarer
Trackback
