om du lämnade mig nu
nu har jag inte varit hemma på flera dagar, därför jag inte skrivit. winnerbäck är låten
i fredags var det skolavslutning. ett år sen vi slutade nian alltså. på något konstigt sätt har tiden bara rusat iväg och stått stilla på samma gång. det känns som en evighet sen, ändå som igår, när alla sprang runt i panik och var rädda att missa att krama någon en sista gång innan högstadiet var över. det är sorgligt på ett sätt, men ändå så fruktansvärt skönt. jag saknar det ibland, men för det mesta är det bara så himla skönt att vara iväg. gymnasiet är the time of our lives, jag älskar det. även om jag hatar nv1d så älskar jag dom och skulle aldrig kunna tänka mig något annat, inte utan mina tjejer och det fruktansvärda politiksnacket eller birgers, wannerbergs och jonas usla skämt.
men samtidigt som det är helt underbart att äntligen börja gå mot vuxenlivet, så är det så fruktansvärt obehagligt. alla studenter i veckan, de har gjort att man längtar dit mer än nånsin, men samtidigt bävar för den dagen då studenten faktiskt infinner sig. vad gör man sen? all trygghet är borta igen. även om jag känner att jag har hyfsat mycket planer för vad jag ska göra efter gymnasiet, så kommer det kännas fruktansvärt jobbigt. att inte ha en skola att komma till, och klasskamrater man träffar varje dag, eller se snyggingen i korridoren eller alla andra bekanta ansikten. att lämna allt man känner och kasta sig ut i världen. jag vill resa, jag vill inte resa, jag kommer inte våga resa. jag är för förälskad i det gamla för att leta efter något nytt.
