det är svårt att inte gråta när jag tänker på oss två nu
idag har jag varit i stallet, mammas häst ska avlivas på måndag och jag var där för att säga hejdå.
under tiden som mamma och ellen fixade inne i stallet gick jag ut för att fota honom i hagen. han stod och letade efter gräs bland snön på marken och när jag kallade for han upp med huvudet och gnäggade till och kom mot mig. jag gick in i hagen för att kunna fota lite bättre, men det gick inte så bra haha, han tyckte kameran var väldigt spännande så på de flesta bilderna är han bara halv för han är på väg fram mot kameran. han letade efter mina, jag brukar ha med en morot ut, men inte idag, så han började slicka på dom istället och försöka nafsa lite, suck. efter en stund tröttnade han och gick en runda, så jag satte mig på huk i hagen och tittade på honom. när han kom tillbaks så la han huvudet på sne och tittade på mig som att fråga varför jag satt där egentligen, sen började han lukta på mig och puffa lite försiktigt, innan han la mulen mot mitt huvud, så satt vi där en lång stund.
det är verkligen sorgligt. jag avskyr farväl. mest av allt tycker jag synd om mamma. från att ha haft två hästar till att få beskedet att hon snart inte kommer ha någon alls på bara några dagar. förutom fölet, som förmodligen ska säljas. hon pratar om skrylle och gymma och långa promenader och att det kommer bli skönt att det är över eftersom vi bara gått och väntat på beskedet så länge nu och att vi kommer spara massa pengar och att hon inte är bunden till något, men innerst inne hade hon velat ha honom kvar, och kunna gå till stallet varje dag och klappa på honom och borsta och mocka och allt det där. det är hennes liv, vad ska hon göra nu?
Nej vad hemskt :( Ja, jag hatar farväl. Har dock inte varit med om något såhär ledsamt (btw, Hampus tackar för komplimangen om fotot) <3<3