heartbeats

på eftermiddagen idag har jag läst. en hel bok. det händer minsann inte ofta längre, men jag är ändå nöjd med mig själv. att jag hade ro att sätta mig ner. kanske kan ha något att göra med att det var en ypperlig bok, vad vet jag, och precis av den typen jag gillar. mest gillar jag språket och sättet att sätta fingret på känslor. och jag vet, det är långa utdrag från boken, men dom fastnade verkligen, och jag vill gärna tro att om dom fastnade hos mig fastnar dom hos andra också (och förresten ska jag nog till vårdcentralen imorgon, munnen blir bara värre, jag dör)

om ni bara ska läsa ett av utdragen, så rekommenderar jag det sista :)

ur hjärtans fröjd av per nilsson

"så kom en onsdag:
han hade blivit ledig från engelskan de två första timmarna och åkte inte in till skolan förrän halv tio.
bussen var nästan tom.
han var så oförberedd, det var ju onsdag, så han upptäckte inte henne förrän hon redan var uppe på bussen och på väg rakt emot honom.
gode gud om du finns låt henne sätta sig bredvid mig, tänkte han, gode gud låt henne... nej förresten, nej, jag ångrar mig, nej inte bredvid mig, nej nej...
hon satte sig snett framför honom.
han andades ut och började stirra på hennes hår, hennes nacke, hennes öra. bara några decimeter ifrån honom. hennes öra. hans hjärta fylldes av... ömhet. nästan vemod. hennes öra såg så ömkligt ut, litet och ensamt och med små mjuka veck. nacken och ryggen tillhörde en stolt ung kvinna, men örat var ett litet flicköra.
han satt där och bara stirrade på hennes öra tills hon plötsligt reste sig vid en hållplats och steg av.
han såg sig vilset omkring. han hade missat torget, han hade åkt genom halva stan, han skulle komma en halvtimme för sent till matten, och magister knutsson skulle stirra surt på honom och ge honom två sidor extra i läxa.
men det var det värt.

innan han steg av kände han det: kvar i den tomma bussen dröjde en svag doft av citron."


"han stirrar på den gröna krukväxten framför sig.
efter lång tvekan sträcker han sig fram, nyper av ett av de ljusgröna bladen, gnuggar det mellan tummen och pekfingret och håller upp handen under näsan.
så blir han sittande, stilla som en staty igen.
men en staty gråter inte. och det som rinner nerför hans kinder är tårar.
plötsligt reser han sig med ett ryck och rusar iväg med blomkrukan i handen genom lägenheten, sliter upp balkongdörren och kastar iväg krukan med all sin kraft mot planteringen nedanför.
varför gör han på detta viset?
han andas tungt när han går tillbaka till sitt skrivbord.
bredvid skrivbordet står bokhyllan.
bokhyllan står tyst.
telefonen också."


"de var vänner, de pratade och skrattade tillsammans, han blev varm och kall när han tänkte på henne, han kunde drunkna i hennes ögon, men de var adam och eva före äpplet."


"han kände igen det leendet. mona lisa. han visste vad det betydde.
först då öppnades hans ögon.
så lång tid det tog för honom att förstå.
först då förstod han att han var ute. att han var slut. att han var bränd.
offside. blåst. väck.
först då såg han att han varit blind.
en avgrund öppnade sig för honom. han frös, han skakade som i frossa, han svettades, vassa tänder började knapra på hans hjärta, en tung hård klump växte inuti honom, hans ögon fylldes av tårar, han ville gråta, han ville slåss, han ville... nej han ville ingenting, han ville dö."


och till den sista delen jag fastnade för, den som ändå stack till hårdast, för att det verkligen är precis så det känns
"efter några timmars sömn vaknade han, och i fem sekunder, kanske tio, mådde han bra. han kände sig utvilad och mådde bra, och satte sig upp i sängen.
då kom han ihåg vad som hänt, och föll tillbaka. och föll och föll och föll och föll. genom alla plågsamma gårdagsminnen som redan börjat trängas i hans huvud hörde han telefonen ringa, han hörde mamma svara och prata med någon, och sedan hennes röst när hon gläntade på hans dörr."