heartbeats

jag blir så ledsen. ibland känns det verkligen som att mina föräldrar bryr sig om och förstår hur jobbigt det är att ha långdistansförhållande, men just nu är inte ett av de tillfällena. pappa har mage att gnälla över att jag får frånvaro torsdag-fredag nästa vecka när jag ska upp och fira johans 18-årsdag och tycker att jag ska tänka på att inte börja få mer frånvaro.
för det första: johan fyller 18 år!
för det andra: det kommer inte precis som en nyhet då jag redan rådslagit med dom om huruvida jag skulle ta ledigt eller sjukanmäla mig och om jag skulle åka senare på eftermiddagen för att inte missa torsdagen, vilket de sa att jag fick bestämma själv.
för det tredje: min frånvaroprocent genom livet ligger på ungefär -2%, VAD får honom att sluta lita på mig nu helt plötsligt? tycker faktiskt jag kunde få unna mig enstaka dagar för att spendera tid med personen jag älskar mest i världen.
för det fjärde: är det inte jobbigt nog utan motsättningar från föräldrar?!?!

JAG ORKAR INTE

men nu har jag så dåligt samvete för jag sitter här och surar, det blev nog mer irriterat än han tänkt sig och nu försöker han släta över och vara snäll men han fattar ju inte. det är inte han som har ont i kroppen av saknad, han kan aldrig förstå.