heartbeats

Sitter och lyssnar på Lenka och njuter av livet. Tänk vad en liten springtur kan göra för humöret. Innan jag stack iväg var jag trött efter en tre timmars powernap på soffan och ångestfylld inför den fullspäckade pluggveckan. Jag hade väl en startsträcka på sisådär två timmar innan jag lyckades byta om och ta mig ut, men när jag väl kom iväg var det hur skönt som helst. Alldeles vindstilla, solnedgång och ungefär 10 grader. Förmodligen det ultimata springvädret. Inte ens träningsvärken kändes så farlig, även om den kanske inte precis blev bättre av att springa. Fast å andra sidan blev den inte sämre heller, så jag klagar inte. Detta bevisar bara att man borde klaga mindre och hitta på färre ursäkter för att ge sig ut (om jag känner mig själv rätt kommer jag bara fortsätta med ursäkterna, det är min grej liksom). Nu sitter jag här och är nöjd istället, jag har dessutom följt mitt eget tips och bäddat rent i sängen. Jag vet en som kommer sova gott i natt (om hon kan somna efter den där lilla powernapen..).

När jag var ute och sprang kom jag att tänka på något jag och Johan pratade om i morse på väg till tåget. Vi har blivit ganska bra på det här med långdistansförhållande. I början tänkte jag alltid att det inte går att vänja sig. Det gör det inte heller, man kan aldrig vänja sig vid saknaden. Däremot kan man vänja sig vid att acceptera den. Framförallt kan man lära sig att göra det bästa av den lilla tiden man får tillsammans. Det har vi blivit jättebra på. Förr fick jag ångest när jag satt på tåget på väg upp för att jag snart skulle åka ner igen även om det var flera dagar dit, nu känns det knappt som att jag ska åka hem när vi står och väntar på tåget som ska ta mig ner till Lund igen. Det är skönt.